Ls

sådär skulle jag vilja att mitt hår såg ut varje morgon när jag vaknade.
sen skulle jag låta det vara så och se jättefräsch ut hela dagen

Jag drömde så konstigt igår. Så märkligt och slumpat. Jag drömde om personer jag aldrig någonsin tänker på, och om en skrynklig gubbe och läskiga händer. Det var ganska obehagligt. Men det konstigaste är att jag kommer ihåg allt så otroligt detaljerat, vilket jag aldrig någonsin gör annars. Och idag vid middagen visade det sig att jag hade varit så bra på att drömma så att jag verkligen trodde delar av det var sant. Jag var nämligen stensäker på att mamma och pappa skulle åka till Orsa imorgon, vilket de överhuvud taget inte ens har funderat på. Jag måste ha drömt det.

Idag tog jag mig en promenad till Willys och köpte en påse med lördagsgodis. Det var första gången på en hel evighet. Och det är ungefär vad jag har gjort idag. Nu ska jag nog kanske dricka a nice cup of tea. Men framför allt ska jag äta mitt godis och läsa en bok.

God Kväll

 

Du lovade en varm och solig dag,
jag reste därför utan ytterkläder,
men snart av mörka skyar upphanns jag -
din sol försvann i rått och uselt väder.
Vad hjälpte det att sedan du bröt fram
och torkade mitt anlet´ vått och fårat?
Den sortens salva botar ingen skam -
den läker huden, lämnar hjärtat sårat.
Trots dina ursäkter likväl mitt hjärta
var sorgset och till ingen nytta var
din ånger när du såg min djupa smärta,
för mig som kränkts och skammens börda bar;
men pärlor var de tårar som du göt,
och strax förlät jag allting som du bröt.

sonett 34, William Shakespeare

Linnéa och jag slår våra kloka huvuden ihop, letar reda på mysipysifeelingen och drar iväg till Johanna och härligheten!

Och så bjuder vi på en huggans bra låt som ger rysningar långt ner i bakdelen:
Donny Hathaway – A Song For You - LP Version

Tjingtjong!

Det är sjukt vad det märks att jag är en i-lands människa ibland.
Man ska ha så mycket, hela tiden. Det man inte har, vill man ha mer än något annat.
Man vill ha ett par nya skor. Man köper ett par nya skor. Man äger ett par nya skor. Man går in sina skor. Och man vill ha nya skor igen.
Vad tusan var det för fel på de gamla skorna plötsligen?

Men det värsta är att det inte alltid bara gäller saker.
Man vill skaffa nya vänner. Det är ju absolut inget fel med det egentligen. Saken är den, att man ofta glömmer bort de man faktsikt redan har. Man går in i vanor. Det kan iallafall jag själv göra. Jag blir så van vid att mina vänner, och allt annat, hela tiden finns där. Jag litar på att det alltid kommer vara så och glömmer bort att det faktiskt är de som är allra mest värda uppskattning. De blir osynliga, och sen ligger fokus på allt annat fräscht.
Man går in sina skor, och man vill ha nya.
I'm still learning. Och där har vi det där med njutning igen. Lär man sig att njuta av det som redan finns där, och av nuet, så har man nog inte längre lika stort behov av mer mer mer.

Samma sak är det med självförtroende. Man blir så van vid sitt vanliga jag, så man inte ser det som är bra efter ett tag. Man vill vara ny och glänsande. Vill bli si och vara så. Men det är ju inte förrän man har upptäckt sina goda sidor som man är stark nog att kunna inspireras av andra. Där finns en grund att bygga på, om man säger så.

Själv har jag tänkt mycket på att jag vill träffa nya människor som inspirerar mig. Och träffa en person, som vill lära känna mig också. På riktigt. Men sånt bara händer. Den viljan, den som är äkta, kan ingen framtvinga.

Så jag kommer nog fortsätta att vilja ha nytt. Men jag ska aldrig sluta bära de där gamla fina skorna jag en gång gick in.

and I crawl back into your open arms

Idag tog jag en fika på ett flashigt café med Melinda. Vi åt gött och pratade om sånt som hör livet till. Så som konsten att njuta. Finns det någon därute som har kommit på hur man gör det? Låt mig få veta i sånt fall. Vad vi iallafall kom fram till är att musik gör det mesta mer njutbart.

På tal om musik så tror jag att jag har kommit in i en Ella Fitzgerald period. Här är ett klipp med hennes improviserade tolkning av how high the moon. Scatsongen är brutal, och det blir bara värre och värre. Tro mig. Vilken gudinna!



Nu ska här kikas på Carl-Einar Häckners varieté. En göteborgare med med glimten bakom örat minsann.
Jag skulle också vilja göra en varieté. Vara en akrobat som hänger i skynken i taket. Gillare'

God Kväll

Igår hämtade pappsen ut mitt pass. hahahaha. kul att inte en människa någonsin har lyckats se bra ut på ett passfoto, eller för den delen lyckats se ut som sig själv! stirrande ögon och blekt fejs, roande.

 

Min mamma säger att jag ser ut som en köttbulle.
Men det gör ingenting -för dom är så, mmm, goda

 

Vad har jag att säga? Nu är det fredag, och nu är det helg! mmmmmmmhja.
Är det det här som är livets mening? veckorna går, och man väntar ständigt på helg och vila. Kanske man borde sätta upp ett lite mer långsiktigt mål, mer än att se fram emot än bara fredag? Det ska jag ta mig en funderare på.
Veckorna går så ruskigt fort fram också! Sakta i backarna. Går tiden snabbare när man är gammal och grå? hm.

Just nu sitter jag här och peppar på jul. På julskivan wailas (hm. det vet jag inte alls, över huvud taget, hur det stavas egentligen. men vi kan låtsas.) på i äkta Aretha Franklin anda och jag ska snart avnjuta en hemmabakad lussebulle. Fint dä!
Idag blir den fabulösa dans dagen. Streetdance klockan fyra, och så hem för lite krubb, och sen tillbaka för modern dans. Mycket bra, mycket bra. Och sen drar jag vidare till Melinda och svänger mina lurviga där, om än mindre graciöst. Ännu bättre!

 

Gott folk, ha en fin fredagskväll!

Det slog mig, att bloggfenomenet egentligen är rätt så knasigt. Vem som helst kan läsa om tankar och funderingar från en person som inte får särskilt mycket tillbaka. Som en enkelriktad vänskap.
Men jag antar att det är ett bra sätt att nå ut till andra. Eller som för mig, också ett bra sätt att bara skriva av sig, rensa tankarna, och undermedvetet kanske ett sökande efter bekräftelse. Hur som helst känns det iallafall bra.

Min dag har i övrigt varit ganska underlig. Började bra, verkligen! Jag hade sånglektion och läste underhållande, nedklottrade meddelanden i kakelfogarna på skoltoaletten. Sen vände det, trött. Och just nu har jag den där jag-skiter-i-allt-känslan. varför bry sig? Det enda som känns värt att bry sig om är att sjunka ner under täcket och gömma sig för ett tag. mycket skönt. Tror det beror på att det mesta har kretsat kring skolarbete den senaste tiden, och det faktum att jag inte har träffat mina allra mest pålitliga vänner på riktigt, på ett bra tag. Men det är väl så här melankolisk man har rätt till att bli ibland, och inget fånigt med det.
Men nu ska jag försöka ta tag i lite historieplugg, så slipper det tynga mig mer.

Frid


Ungefär så känner jag mig just nu

Idag har jag varit på gympa! Och yoga! Det där med avslappning gillar jag bäst, hehe.
Jag önskar att livet var lite mer som yoga. Som en våg av avslappning genom kroppen, om jag ska citera instruktören. Men jag är nog rätt bra på det där med att slappna av ändå. Ganska långsam och kommer ofta alltid sent. Om det är bra eller dåligt däremot, kan man ju diskutera.

Och sen hamnade jag här. Skulle bara.
Hade väl tänk att spela lite fela, duscha och läsa lite innan drömmarnas land griper tag i mig. Men så fastnade jag vid kära spotify. Och så kan det gå..

Tänkte iallafall såhär på kvällskvisten bjuda på två fina bitar som vi tycker mycket om att sjunga. Pianot och jag. Fina melodier, fina harmonier, och ska sjungas med temperament. Ella Fitzgerald gör de strålande bra också (: Jag ger er:

Ella Fitzgerald – The Man I Love - Live (Berlin)
Ella Fitzgerald – Cry Me A River


Nighty nighty

ville bara säga att ibland när man har dåligt självförtroende så tänker man kanske lite för mycket på hur man har visat sitt första intryck för folk och litar själv på att det är så man är.
hjälp. vad ska han tro om mig nu? jag säger bara fel saker hela tiden!
lite så ungefär.
och tillslut tror man verkligen att det är så. att det där är jag och inte bättre än så.
men det man glömmer bort är att då man visar sitt absolut riktiga jag är ju faktiskt när man är sådär avslappnad med de man känner allra bäst. och den sidan av en själv är inte så dum egentligen.
tänk på det människor.

det där blev nog ganska flummigt. men men.
bäst jag går och sover istället. tjing

Kärkommen! Ja man kan faktiskt säga så. Det vet jag, sedan för ungefär för två minuter sen. Det betyder ungefär "mycket välkommen". Så nu har vi lärt oss det, iallafall jag.
Nåväl, kärkommen till min blogg! Linnéas blogg. En idé som uppenbarade sig i mina tankar innan jag somnade inatt, eller imorse borde jag nog säga. Och nu skapade jag min alldeles egna blogg, bara sådär. Så produktivt av mig.
Vad jag kommer skriva här i fortsättningen har jag inte riktigt bestämt mig för. Men jag kände att det är bra att ha någonstans att ösa ur mig mina tankar och dylikt. En hederlig fin dagbok har aldrig funkat för mig, även om jag hade velat. Man kan väl säga att det blir ett potpurri av lite vad som helst, det återstår att se.

 

Jag gillar för övrigt ordet potpurri, det låter så busigt. ordet hurra är också fint. Och så tycker jag om att spegla mig i kastruller, och äta glass i sängen. Och ösregn. Och hallon. Och müsli. Och handleder. Och så vidare. Men framför allt så tycker jag om att sjunga, och musik överhuvud taget. Det ger livet glöd. Ibland tar jag mig också tiden att läsa dikter. Och så finns det mycket som jag önskar att jag tyckte om och gjorde mycket. Som att läsa många böcker och se många filmer. Jag skulle också vilja hitta något jag brann för och var otroligt engagerad i, ungefär som kloka politiskt insatta människor, och allmänbildade. Men än så länge är jag bara Linnéa, som tänker mycket och fortfarande försöker finna livets gnista och lära mig att njuta av livet. Men det är väl rätt bra det med antar jag.
Hur det här kommer sluta vet jag inte! Framtiden får visa.

 

Tjabatjena