Ls

Jag förstår mig ibland inte på folk som får det att låta så negativt att vara mainstream. Det har liksom blivit mainstream att ogilla mainstream-stuff. Jag tänker, att det ofta finns en väldigt god anledning när något är mainstream eller kliché? Att så många tycker om det just för att det är så väldigt otroligt värt att tycka om. Självklart finns det ju undantag. Det finns de som undviker att gå sin egen väg bara för att man ska följa alla andra. Och jag älskar folk som vågar gå sin egen väg. (notera att jag är väldigt kliché som tycker just det. men det struntar jag i. för det är sant.) Men vad jag egentligen försöker säga är att det inte är fel att vara mainstream eller kliché. Så länge du gör som du själv vill.
Och med det uppklarat vill jag bara säga:
att kärlek är vad livet handlar om.
och det har egentligen inte mycket med någonting här att göra.
men det är en klyscha att älska kärlek.
och jag vet varför. om du visar mig.

Igår hade jag ett moment med mig själv.
Snöflingorna, fix you och jag was makin' magic.
Halv tolv i natten. På promenad.
Och jag log
bara för mig själv

Igår mötte jag en kille. Han var helt klart påväg till pizzerian, med gråa mysbrallsen på. Han såg så obesvärad ut. Så kool. Så fridfull. Don't worry, be happy. Jag svär, när han kom hem igen skulle han säkert slänga sig i soffan med sin pizza och zappa bland kanalerna. Och det var allt jag ville göra då. Eller bara ligga på ett golv och titta upp i taket. Känna kroppen tungt gjutas fast under mig. Ibland tröttnar man på all press, prestation, tvång. Less på att alltid vara påväg. Det vore allra skönast att leva för resan, inte för målet. Det är nog ändå bäst så, när man ändå inte vet vart man ska tillslut. Sent omsider. Ungefär som snön som föll i gatlyktans sken om kvällen. Svävande, hängande i luften. Så i, så i fallet man kan bli. Och det var då den skapade magi, då glittrade luften.
Och annars, på tal om skimrande snö, så var det på förmiddagen så fint i skogen igår när flingorna yrde runt samtidigt som solen föll lagom lågt i guld mellan träden. Det var så man trodde något gudomligt skulle uppenbara sig på sina ställen.

Ja, annars då?
Ikväll har vi åkt bil, åkt bil, åkt bil och dansat, diggat, diggat med överkroppen så gott som man kan. Fastän man sitter ned i en bil. Det var 90tals-hitzzz som var grejen. Kan inte tänka på aaannat än bara dig, tjolahopptjolahej. Det var inte alls så dumt. Inte på en fläck faktiskt.

Att lyssna på för mig nyss upptäckta Blue Foundation känns inte fel sähär mitt i natten. Rachael Yamagata är inte alls så dum hon heller. Åh, jag skulle kunna fortsätta en hel evighet. Det finns så mycket fin musik!

Lev väl

Jag så nöjd idag. Och jag ler åt tillvaron. Det slog mig hur många snälla människor jag känner. Och de är inte snälla mot mig bara för att man måste. De är snälla för att de verkligen vill. De tycker om mig. Äkta tycka om. Och då ler jag. Idag är det alla hjärtans dag och hela världen är snäll och pussas. Tack. Tack för snällhet. Och tack för pussar!

Så gjorde hon det igen. Jag är proppad. Full. På godis. Ungefär fem gånger mer än jag borde ätit, och lite till. Det är så märkligt att man aldrig lär sig, när man faktiskt vet. Man mår inte bra av "bara liiiite till". Och så ångrar man sig sekunderna efter katastrofen. Men ja, då var det ju för sent. Jag tycker inte frosseri är en dödssynd. nej. Men gosse vad man straffar sig själv i efterhand. Ibland lever jag för mycket som en best, och för lite med gott intellekt. Lite för mycket nu, och aldrig sen. Mänsklighetens impulser gör mig vild.
Ja, ni har förstått. Ångesten har fångat mig. Allt för en godispåse. Hör själv hur det låter. Jag är alldeles för trött. Jag hade trots allt en fin kväll.
SovGott.

ont-i-magen-skratt

Det värsta med att ha beslutssvårigheter är att det kan gå så långt att man tillslut varken bestämmer sig för det ena eller det andra. Man tar den lätta men dumma utvägen. Tänk så mycket man missar. Det är med sådana där beteenden man inte riktigt kan förstå sig på sig själv. Rädsla spelar nog ofta en stor roll i spelen där man frenetiskt försöker begripa vad man själv sysslar med. Den där rädslan är en slug filur. Jag har alltid varit den personen som har svårt att välja och bestämma sig. Och bekymret växer tyvärr med tiden. Det rör efter tag inte bara mig, och någon annan får lida. Det handlar inte längre om att som när jag var barn blott välja rätt glass i frysboxen.

Idag har vi tänkt på mormor. Hon skulle fyllt 90 år idag. Vi åt vaniljhjärtan i hennes ära och tände ljus. Det kändes fint. Jag har börjat vänja mig lite bättre nu. Men något som ännu känns konstigt är att fortfarande få eftersänd post hem till oss. Brev till någon som själv inte kan öppna dem. De kommer aldrig riktigt komma fram, hitta rätt. Sända ut i intet. Det är en besynnerlig känsla. Men det påminner oss åtminstone om att det en gång fanns en person som var mer än ett namn på ett kuvert. Och när jag närmare tänker efter så kommer personen faktiskt alltid vara så mycket mer än ett namn. Så länge minnena lever kvar.
Minnen av en vacker och vänlig själ som evigt kommer bestå.

Ibland hatar jag att man hela tiden måste förklara, argumentera, bevisa allt.
Det kan förstöra så.
Kan man inte bara få känna det där ljuvliga med att bara tycka om något och inte kunna förklara varför?
Älska något för att det känns så bra.
Älska någon för älskandets skull.