Ls

Igår mötte jag en kille. Han var helt klart påväg till pizzerian, med gråa mysbrallsen på. Han såg så obesvärad ut. Så kool. Så fridfull. Don't worry, be happy. Jag svär, när han kom hem igen skulle han säkert slänga sig i soffan med sin pizza och zappa bland kanalerna. Och det var allt jag ville göra då. Eller bara ligga på ett golv och titta upp i taket. Känna kroppen tungt gjutas fast under mig. Ibland tröttnar man på all press, prestation, tvång. Less på att alltid vara påväg. Det vore allra skönast att leva för resan, inte för målet. Det är nog ändå bäst så, när man ändå inte vet vart man ska tillslut. Sent omsider. Ungefär som snön som föll i gatlyktans sken om kvällen. Svävande, hängande i luften. Så i, så i fallet man kan bli. Och det var då den skapade magi, då glittrade luften.
Och annars, på tal om skimrande snö, så var det på förmiddagen så fint i skogen igår när flingorna yrde runt samtidigt som solen föll lagom lågt i guld mellan träden. Det var så man trodde något gudomligt skulle uppenbara sig på sina ställen.

Ja, annars då?
Ikväll har vi åkt bil, åkt bil, åkt bil och dansat, diggat, diggat med överkroppen så gott som man kan. Fastän man sitter ned i en bil. Det var 90tals-hitzzz som var grejen. Kan inte tänka på aaannat än bara dig, tjolahopptjolahej. Det var inte alls så dumt. Inte på en fläck faktiskt.

Att lyssna på för mig nyss upptäckta Blue Foundation känns inte fel sähär mitt i natten. Rachael Yamagata är inte alls så dum hon heller. Åh, jag skulle kunna fortsätta en hel evighet. Det finns så mycket fin musik!

Lev väl