Ls

"... Denna sanning får mig lite att tänka på Sokrates som sa att han bara visste en sak, och det var att han ingenting visste. Jag tycker det ligger mycket i det välkända citatet ”klokast är den som vet vad han inte vet”. Jag har själv tänkt en del på det. Det slog mig hur mycket som har hänt och som jag själv faktiskt lärt mig bara sedan ett år tillbaka. Att man lär sig så mycket av livet, bara genom att leva, och i vissa ögonblick mer än i andra. Men att det fortfarande är så ofantligt mycket som jag ändå inte vet. Man skulle nästan kunna säga att jag trots allt idag egentligen vet mindre än jag någonsin gjort. Eller, jag har fått en större insikt om de kunskaper jag har. Det är som att ju längre tiden går och man lever, desto mer byts säker vetskap ut mot visdom och klokhet. För jag har åtminstone blivit mer säker på att jag aldrig någonsin kommer veta allt. Jag vill aldrig veta allt. En del saker kommer jag aldrig ens finna sanningen till, hur än jag försöker. Men bara för det kommer jag aldrig sluta upp med att söka svaren. Sökandet, resan, ger så mycket visdom i sig. Och så är det också så att när det inte går att veta säkert, det är då man förmår tro och hoppas. Och att våga tro och hoppas är i mina ögon något så mycket mer värdefullt än att säkert veta.
Än en gång kan jag hålla med om Augustinus som säger att vi måste tro ”såvida vi vill uträtta något i detta livet”. Var man tvungen att hela tiden vara helt säker på allting skulle man bara leda sig själv till en återvändsgränd. Ja vad jobbigt det skulle vara att leva, när man bara hindrar sig själv. Det ligger verkligen något i det att man måste tro för att förstå och veta.

Många har fått för sig att man måste ha så väldigt konkreta och fysiska bevis till allt och är vana vid att verkligheten bara är det man kan observera och förstå, men jag tror verkligen att man kan känna så mycket inom sig om en verklighet som man inte kan se. Jag har själv inte upplevt någon självklar uppenbarelse, men kan ändå känna något slags andligt skimmer kring mig ibland. Och jag kan än så länge inte säga säkert att det finns en Gud, men jag tror och hoppas på det. Jag vill tro det. Och så länge jag mår bra av att tro så känner jag att det inte finns någon anledning för mig att överge varken tro eller hopp, utan istället fortsätta att utforska. Precis som jag ser att jag inte har anledning att klandra min medmänniskas religiositet om jag ser att han eller hon verkligen mår bra och blir lycklig av sin sanning. Även om jag själv inte köper den.

Jag tror verkligen att man kommer långt på att våga tro, respektera och vara öppen för nya idéer, istället för att såga dem direkt. Man får dock passa sig för att inte vara allt för blåögd, fortfarande måste man se kritiskt på den kunskap man tar in och försöka finna bevis. Men med tro och hopp kan man verkligen komma långt. Det finns ett talesätt jag tycker om som säger att tro kan försätta berg. Och jag kommer verkligen fortsätta att tro och hoppas tills den dag jag får uppleva mirakel."