Ls

Du lovade en varm och solig dag,
jag reste därför utan ytterkläder,
men snart av mörka skyar upphanns jag -
din sol försvann i rått och uselt väder.
Vad hjälpte det att sedan du bröt fram
och torkade mitt anlet´ vått och fårat?
Den sortens salva botar ingen skam -
den läker huden, lämnar hjärtat sårat.
Trots dina ursäkter likväl mitt hjärta
var sorgset och till ingen nytta var
din ånger när du såg min djupa smärta,
för mig som kränkts och skammens börda bar;
men pärlor var de tårar som du göt,
och strax förlät jag allting som du bröt.

sonett 34, William Shakespeare