10 januari
jag är en sån där som hela tiden går och väntar på att någon annan ska rädda mig. det är dumt. jättedumt. ibland funkar det. men inte alltid. och det är klart. att denne någon inte hinner med att rädda mig, när alla har fullt upp med att rädda sig själva. jag vet inte om jag är en av de som hinner med andra. men jag är nog ändå i alla fall den som själv någonstans vet bäst hur man räddar just mig. det kan dock vara lite för jobbigt att fundera ut kan man tycka. men det är väl kanske dags att hitta rätt där inne nu.
steg 1: gatlyktor och kvällslig promenad.
steg 1: gatlyktor och kvällslig promenad.
Kommentarer
Postat av: Fredrik
Det bästa är när två människor kan rädda varandra.
Alltför ofta händer, att dessa människor bara hänger på varandra, tär varandra, i desperat förhoppning att räddas och förgätelse att rädda.
Det är en fin sak med musik. Louis och Ella kan rädda en ibland. Ibland är det lite svårare, då kan man få ta till José González eller Magnus Tingsek - eller rentav Lennon/McCartney. Otis Redding, crying his heart out. Ibland är det så djupt. Så djupt, att då räcker inget mindre än Regina Spektor.
Trackback
