Ls

Så var det natt igen. Jag gillar natten. Tror det är då jag tänker som bäst. Och världen står liksom stilla. Och det är tyst.
tyst. tyst. tyst. sssch. dom sover.
alla sover. Och alla är sårbara. Sköra och naiva. För i sömnen kan du inget medvetet tygla.
Samtidigt känns sängen som tryggaste platsen på jorden. Min säng är min fristad. bara min.
Mörket om natten gör mig lugn och mysig. Men mörkret är också något av det mest respektingivande jag vet. För man vet aldrig vad som gömmer sig där inne. Och är jag ensam kan mörkret vara det allra mest skrämmande som finns. Då är en varm famn allt man vill ha. Ja natten och mörker är både obehagligt och skönt. Sånt gör mig så förvirrad. Hur kan något vara sina raka motsatser på samma gång? Men det är nog ofta så, att det man känner stor respekt för kan man ibland inte undvika att tycka om. Något som är övermäktigt. Och mer vågar jag inte säga om saken, för jag kan knappt greppa det själv.
Annars tror jag att rädslor är något som präglar människors liv mycket på många sätt. Jag är ett ett ypperligt exempel på en människa. Men det berättar jag om en annan gång.
Nu väntar min fristad, och det tänker jag inte låta den göra längre.

Frid