Ls

I morse hörde jag regnet smattra mot rutan. Och jag blev bara så glad. Jag cyklade till skolan och blev dyngsur, dränkt, genomblöt. Och inte brydde jag mig om det. Jag har alltid älskat regn, och då menar jag inte något fjuttregn (hur jobbigt är det inte när det regnar sådär mesigt osynligt så att man blir precis på gränsen blöt, men det ser alldeles för töntigt ut om man skulle fälla upp sitt paraply? Dessutom irriterar det bara i ansiktet). Nej, det ska ÖSA ned. Då är jag nöjd, och det kvittar om jag blir blöt. Det är bara världens skönaste känsla. På sommaren, när jag hör piskandet mot altantaket genom den öppna dörren, brukar jag springa ut, känna det kalla gräset klistra sig mot nakna fötter och rusa gränslöst många varv runt huset för att sedan komma in i värmen med stripigt hår slimmat runt hjässan och ansiktet. Men framför allt så doftar det då också sådär blomstrande friskt. Regn. Att känna dessa vattenjuveler omfamna och störta ned är som att efter lång väntan äntligen lyckas börja gråta. Samma befrielse, samma härlighet.
Och det var just det jag behövde idag. Efter 3 minuter i ösregn var min dag räddad. För en stund lättade lasset jag burit på.