Ls

"Ha inte på dig gröna gympaskor som luktar.
Du kan kanske få uppmärksamhet,
men uppmärksamhet är inte samma sak som kärlek."
Alonzo, 9 år

Melissa Horn sa:
"Hur kan man älska nån som har älskat nån förut?"
Jag började fundera. Och blev galen.
En dag senare bläddrade jag i boken med kloka ord om kärlek och fann svaret:
Ingen kärlek är den andra lik. Kärleken till var och en är unik.
Tackåtack för det.

Såhär sa kloka barn om kärlek:
(Jag gillar Manuels citat bäst. Så gränslöst och fint. hih.)

"När en person blir kysst för första gången trillar han ner och reser sig inte
på minst en timme."
Wendy, 8 år

"Kärleken hittar dig, även om du försöker gömma dig.
Jag har gömt mig ända sedan jag var fem,
men flickorna hittar mig hela tiden."
Dave, 8 år

"Vråla för allt vad du kan att du älskar honom eller henne
... och bry dig inte om att föräldrarna står alldeles bredvid."
Manuel, 8 år

Imorgon åker jag till Orsa och kekar påskmat. Och nu ska jag minsann sova.
God natt mina vänner

I morse hörde jag regnet smattra mot rutan. Och jag blev bara så glad. Jag cyklade till skolan och blev dyngsur, dränkt, genomblöt. Och inte brydde jag mig om det. Jag har alltid älskat regn, och då menar jag inte något fjuttregn (hur jobbigt är det inte när det regnar sådär mesigt osynligt så att man blir precis på gränsen blöt, men det ser alldeles för töntigt ut om man skulle fälla upp sitt paraply? Dessutom irriterar det bara i ansiktet). Nej, det ska ÖSA ned. Då är jag nöjd, och det kvittar om jag blir blöt. Det är bara världens skönaste känsla. På sommaren, när jag hör piskandet mot altantaket genom den öppna dörren, brukar jag springa ut, känna det kalla gräset klistra sig mot nakna fötter och rusa gränslöst många varv runt huset för att sedan komma in i värmen med stripigt hår slimmat runt hjässan och ansiktet. Men framför allt så doftar det då också sådär blomstrande friskt. Regn. Att känna dessa vattenjuveler omfamna och störta ned är som att efter lång väntan äntligen lyckas börja gråta. Samma befrielse, samma härlighet.
Och det var just det jag behövde idag. Efter 3 minuter i ösregn var min dag räddad. För en stund lättade lasset jag burit på.

katt.
eller en kanin.

Coldplay – Now My Feet Won't Touch The Ground

jag vet inte varför. men jag gråter nästan.
jag vet inte varför. men Coldplay gör mig alltid så sentimental.
den här sången är så simpel och texten så svävande.
tack för den ikväll.

hej
idag snöar det. igen
vi kan ju låtsas att flingorna är vattenpussar som svävar
så slipper de bli hatade ännu mer
och vi blir glada ännu mer
vi säger så
nu tänker jag gå ut och pussas

jag är såå en kanske-vet inte-vi får se-person.
det är inget att vara avundsjuk på.

Har man inget att jämföra med förblir man kanske nöjd. Lyckligt ovetande.
Ändock har jag länge sökt baksidan till allt, övertygad om att det alltid finns något bättre att upptäcka där någonstans. Ett påstående grundat på mest ingenting. Hur länge ska man vänta? När ska man säga ja och när är just nu allt som känns rätt?
Jag har trampat mig själv på hälarna ett tag och ska inte fortsätta. Det är dags att visa förtroende för idag. Men för dens skull ska jag inte glömma att lita på morgondagen.
Den här kvällen ska jag leva som om den är bäst av dem alla, vare sig den imorgon blir bättre eller ej.

jag undrar hur länge man kommer fantisera om vad man ska bli när man blir stor.
när är man stor?
det ska jag aldrig bli.

ibland undrar jag om det verkligen är så bra för mig att skriva. jag har vridit mig själv tusentals varv och vänt mig ut och in. tillslut vet jag inte om jag är upp eller ned. bara sned. nu vill jag bara gå. gå. gå. gå. gå. på en gata som är rak. sparka på en sten, hoppa på ett ben, snurra på en tå och vifta med händerna mot skyn.
men viktigt: vägen ska förbli rak, och jag ska aldrig någonsin trampa snett.

kanske flyr jag från tankens värld nu ett slag. jag vill bara va.

Först tänkte jag berätta om hur jobbigt komplex jag har känt mig den senaste tiden. Men så kom jag på att det är ganska ointressant. Dessutom kan jag inte inte förklara det, för det är ju så. komplext. Men ibland undrar man allt om det över huvud taget är meningen att man någonsin ska förstå sig på sig själv. Eller ska livet bestå fullkomligt ogreppbart och abstrakt?
man mår dåligt över sådant som är bra, och ibland tvärt om.
nu blev jag galen.

Igår var jag och Lina barnvaktisar. Det sockerdrogade barnet somnade tillslut, och det gjorde vi också. Framför en film, som det brukar sluta med andra ord. Idag drog någon annan med mig på jympa och vi svettades. Och så har jag lärt mig att Haydn skrev det som blev Tysklands nationalsång, för den som inte visste det. Annars har jag mest spelat piano och låtsats att min röst var något annat än just en röst. Istället något i stil med. hm. ja varför inte ett sockerdrogat barn. Ungefär lika vildt och i gasen. Och väldigt skönt okontrollerat. Jag var bara i, hela tiden.

svejs

Man kan inte sluta att undra. Hur ofta tänker jag på någon samtidigt som denne tänker på mig?
Så många vilsna själar det finns här. Jag möter dem varje dag. Och jag är en. Vi föds och dör ensamma och följer där emellan livets gång. Jag ser flera än mig själv.
Och ändå.
Att det ska vara så svårt att våga finna varandra. Man behöver och lär så mycket av den andra. Du behövs för någon annan som någon annan behövs för dig. Låt det inte stanna i tanken den här gången. Jag ska också försöka. Jag vill se alla vägar emellan födas till det bästa som hänt. Vill veta att det finns en famn för alla där de kan somna tryggt.

Alla var så glada och fina idag. Och katten är så snäll. Kanske vill han bara ha mat.
Nu ska jag vara flitig. Jag har gjort ett miljöombyte för dagen och nosar lite på tulpanerna mellan varven.
Jag känner mig så vanilj.

du anar inte hur många gånger det har lockat mig att lämna in ett sånt här fint skolarbete.
orkar. inte. tycka. eller tänka. kan det inte bara få vara som det är?
nu går jag och sover istället. lite så känner jag.

Människor slutar aldrig någonsin förvåna. Det är skrämmande, när det är till det sämre förstås. Hur ofta förvånar jag dig? Det finns dock några som jag alltid kommer veta vart jag har. Och det är jag så himla glad för. Trygghet.
Man är allt för rädd för det okända. Kanske finns det en god anledning. Snälla, håll mig just nu bara utom fara, hårt. Jag förstår den som sviken, aldrig sedan vågar lämna fast mark, aldrig tar någons hand.
Människor slutar aldrig någonsin förvåna.

känner jag mig oerhört trött-fnissig
stirrar jag fanatiskt och förundras över hur vackert det är med läppar
känner jag mig stolt och totalt egoboostad efter att ha skrivit något som ska likna en sommarjobbsansökan
fullkomligt älskar jag tanken på att det nu är klappat och klart -den 14e juni åker vi till Italyyy
önskar jag natten var evig, och med den kombinationen av lugn, harmoni och någon ogreppbar slags eufori
oh Brooklyn Sun
god natt

jag bara stannar upp i det jag gör

Ett sms. Och sen var den oroliga spänningen där. Tänk om? Långa steg på en grusig väg. Doften av rök trängde sig på, då och då. Kunde det vara så? Elden är ett skrämmande påhitt. Går aldrig att tygla. Men ändå kunde jag inte låta bli att känna mig glad. Det var inte mitt hus. Gatan där jag bor var sig lik. Lika lugn och stilla. Lika tyst. Som alltid.
Och någon hade ängsligt hoppats att det inte var jag. Fasat att det var jag. Hade gått sönder om det var så. Någon hade tänkt på mig när det någonstans brann i den här delen av stan. Det var inte mitt hus.
Men jag vet inte vart.

du, jag vill ha en kanin
och idag är det pannkakor och hallon
banan
i kollektiv var jag någon
nu en annan
vem är på riktigt
vem är du