Ls

Ett sms. Och sen var den oroliga spänningen där. Tänk om? Långa steg på en grusig väg. Doften av rök trängde sig på, då och då. Kunde det vara så? Elden är ett skrämmande påhitt. Går aldrig att tygla. Men ändå kunde jag inte låta bli att känna mig glad. Det var inte mitt hus. Gatan där jag bor var sig lik. Lika lugn och stilla. Lika tyst. Som alltid.
Och någon hade ängsligt hoppats att det inte var jag. Fasat att det var jag. Hade gått sönder om det var så. Någon hade tänkt på mig när det någonstans brann i den här delen av stan. Det var inte mitt hus.
Men jag vet inte vart.