Ls

Minns tillbaka till sommaren som var och en eftermiddag i rosornas stad. Visby. En fika med mor min och ett mysigt café med jättemassa små rum och en vildvuxen bakgård. Och det var lågt i tak men solen stod högt. Så hörde man ljuva, lekfulla, levande toner någonstans där inifrån. Och han spelade från hjärtat. Pianomannen. Inte prydligt, men ljuvligt. Och det var liksom egentligen vilken vanlig låt som helst han spelade. En sån man känner igen. Men det var inte som man hörde. Ibland svävade det ut i det blå. På ett bra sätt. Mamma skulle bara hämta en servett och passade på att kika in i rummet, in i hörnet där han satt böjd över sitt livs kärlek. Jag skulle bara ta mig en svängom på toaletten och passade på att ta en kik jag med. Och notbladen yrde omkring och det grå håret stod hit. Och det stod dit. Ja en fin stund den sommaren. En pärla att minnas. Att sakna eller att längta, önska komma åter. Jag kommer i vart fall utan tvekan åter till caféet sommaren som väntar. Caféet. Ja det enda i sitt slag. Det enda jag varit med om. Med en alldeles egen pianoman. Han hade en egen plåtburk vid kassan för slantar och så. Jag tror han sitter kvar vid sitt piano när jag kommer tillbaka. Tror han sitter där än. Nu.