Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor.

efter en dag som skulle bli bäst. en panikartad känsla och en plötslig promenad ut i midnatten.
kvällen efter. skratt så magen knyter sig, vänder sig och landar precis rätt. solsken.
en dag senare föll tårarna. det händer inte ofta. och när de gör det, är det tårar drivna ur orättvisan och förtrycket. när de väl sedan lämnat själen och blottat sig för omvärlden, då tackar jag oförmågan att vara långsint. inte accepterar, men ofta förlåter. en dag ska jag lära att gråta för det som är vackert. här finns så mycket fint, värt.
där har ni livet mina vänner. aldrig är den ena dagen den andra lik. och kontrasten är fantastisk, hur bra eller dåligt det än må vara från dag till dag. efter regn kommer solsken. idag var det molnen som grät. jag hoppas det var för att hälsa solen välkommen tillbaka. jag har i vart fall varit glad att se denna pärla visa sig åter igen.

Kommentarer
Postat av: Fredrik

Du skriver så himla fint, och det är så himla sant. Jag känner igen mig så himla mycket.

2010-05-23 @ 03:22:45
URL: http://fredrikpousette.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0