Ls

funderar kring det här med att sitta uppe alldeles för sent om natten. att trotsa tiden. jag tror det finns någon slags ängslan gömd där någonstans. ett hopp om att tiden och dagen kan bli längre, eller åtminstone stanna till för en stund. och någonstans också en längtan till en plats bortom denna verklighet. precis som när man ser på film. jag lockas mycket av sugas in och totalt förvinna in i en annan värld. någon annans värld, som blir min för ett slag. man flyr liksom lite grann. och det känns nästa äkta. som om den där fantsivärlden faktiskt är min verklighet. jag är nog en sån där man skulle kalla för en drömmare.