Ls

och hennes anlete var till hälften skylt av glittrande juveler. ty hon hade under en lång tid levt i en chimär värld. ibland kände hon hur själen svävade ovan hennes gestalt. för kroppen hade ständigt endast varit ett gömställe när stormen kom. och en dag skulle det hända något. ja alltid hade hon vetat att hon bar på något storslaget där någonstans, något fantastiskt. något som skulle förvandla, förtrolla. allt. och alla. hon hade bara inte upptäckt vad det var än. men tanken fick alltid henne att fnissa finurligt för sig själv. för ingen visste vad som komma skulle. nej inte ens hon själv. det var sådant som gjorde henne lite extra gnistrande. och sen blundade hon och snurrade runt. inget stod ivägen då. det var bara när hon öppnade ögonen igen som hon ibland suckade djupt. det var då den andra halvan trädde fram. när själen landade på insidan igen. när verkligheten kom henne inpå livet, och knuffade henne åt tusen olika håll. på en och samma gång. när förnuftet och känslan inte ville samma sak. därför grävde hon inte sällan ner sanningen och rymde undan den. ofta bodde hon i ett moln. drömmen var att bjuda in världen, alla de som en gång snuddat. men även då hon många gånger hade velat avslöja allt hon någonsin vetat så hade det alltid framför talet varit känslan, krafterna och tystnaden som fängslat henne som mest. någonstans visste hon ändå att en dag skulle någon gräva upp det hon en gång i förnekelse gömt undan. och snart var det dags ta sig ut igen, ta verkligheten i hand.
men aldrig, aldrig skulle hon lämna sin drömvärld för gott.